| Jag har lånat denna artikel om rosor från: | © Shenet 1997 - 2005Adress: http://www.shenet.se/vaxter/ros.html | |||
| Synonymer | 1) Gallisk ros, provinsros, apotekarros, röd ros, törnros,
fransk ros, ättiksros 2) Damascenerros, bulgarisk ros 3) Hundrabladsros, centifolieros, dubbel törnros |
|||
| Botaniska namn | 1) Rosa gallica L. = Rosa gallica var. officinalis = Rosa rubra 2) Rosa damascena 3) Rosa centifolia = Rosa multiplex = Rosa incarnata |
|||
| Engelska namn | 1) Red rose, apothecary rose, French rose, red rose of
Lancaster, Lancaster rose, red rose of Lancashire 2) Damasc rose, rose of Damas, Bulgarian rose, Turkish rose, Anatolian rose, Province rose, summer damask rose, May rose, bussora rose 3) Hundred leaved rose, cabbage rose, Moroccan rose, French rose, Rose de Mai, Provence rose |
|||
| Andra namn | Latinska språk Rosa (latin), rosa (italienska), rosa (spanska), roz, rosa (portugisiska) 1) Rosa domestica, rosa purpurea (medeltidslatin), rose rouge, rose de Grasse(franska) 2) Rose de Damas (franska) 3) Rosa provincialis (medeltidslatin), rose á cent feuilles, rosier cent-feuilles, rose de peintres, rose de Mai, rose Maroc (franska) Nordiska språk Rose (danska), rose (norska), rós (isländska), ruusu (finska) Asiatiska språk Gül (turkiska), vrda (gammalpersiska), gol, gol ward, gol Mohammadi, golesorkh (farsi = persiska), werd, warda, ward alaham (arabiska), vard (armeniska), vardá (arameiska), vered (hebreiska), royz (jiddisch), vrittapushpa (sanskrit), gulab (hindi), gulabu, roja (tamil), daaih mah sih, gaak mui gwar (kantonkinesiska), rozu (japanska) 2) Damashi ge mei gui (mandarin = kinesiska), damasuku-rozu (japanska) 3) Shatapattra, shatadalaa (sanskrit) Andra språk Rhodon, rodonia (grekiska), Rose (tyska), roos (holländska), roza (bulgariska), rózsa (ungerska), rozo (esperanto) 1) Ettikrosen (tyska) 2) Triantafillo damaskinato, triantafyllo damaskinato (nygrekiska), damaszkuszi rózsa (ungerska), bulgarska róza, damascenska róza, róza otto, turecka róza (polska), roza damasskaya (ryska) |
|||
| Besläktade | Förutom de vilda
nyponrosorna finns
otaliga odlade rosor - 40.000 sorter, sägs det ibland. Allt har korsats med
allt och det är en favoritsysselsättning bland odlare att diskutera deras
ursprung. En parfymör nöjer sig med att säga: "An expert florist will name
the variety of rose even in the dark". Arter förutom de tre stora som ibland
nämns i parfymsammanhang: • Albaros, vitros (Rosa alba = Rosa damascena var. alba) Flera växer vilda i Asien; i Europa en rätt vanlig trädgårdsros kring förra sekelskiftet. Härdig; lite odlas i Bulgarien som vindskydd kring R. damascena och tas också till vara för parfymändamål. De vita fanns i Europa redan under antiken och tros vara en korsning mellan R. gallica och nyponrosen stenros (R. canina). De rosa antas vara resultatet av R. damascena x klätterrosorna R. phoenica och R. moschata. • Kinesisk ros, bengalros (Rosa chinensis = Rosa indica) Klätterros från bergstrakter i sydvästra Kina och antagligen odlad där i 4-5.000 år. Det gamla namnet indica givet av Linné av att den nådde Europa över Indien. Har gett upphov till många trädgårdsrosor. • Myskros (Rosa moschata = Rosa muscatta), eng. musk rose Asiatisk klätterros som nådde England på 1500-talet. Lite odlas i Bulgarien. • Teros (Rosa odorata) Från Asien till Europa i början av 1800-talet. Namnet "tea-scented" gavs 1808 utan att någon egentligen begriper varför - de luktar inte te och påminner inte om tebusken - kanske för att den tagit lukt av de tefraktande skepp som plantorna kom med. |
|||
|
1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) Upp till 150 cm hög buske med tornar på grenarna. Skjuter långa utlöpare och bildar täta snår. Blad på långa skaft, med fem fasta och sågade småblad som är mörkgröna på ovansidan, ljusgröna och håriga på undersidan. Blommorna sitter ensamma på korta styva skaft och är rätt stora, vanligen röda, i varmare klimat mörkrosa till ljusrosa, alla med gul ståndarbukett i mitten. Förr var de enkla, men plantorna muterar lätt till fyllda blommor och dagens förädlade sorter är vanligen fyllda. Kan lukta mer eller mindre, men typiskt är att provinsrosen behåller lukten och t.o.m. luktar mer efter torkning.Nyponen är ovala, tegelröda och borstiga. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) Elegant buske, högre än gallica, med hakformiga taggar. Den bulgariska 'Trigintipetala' med rosa halvfyllda blommor blir 1-2 meter hög. Blad på långa skaft, med 5-7 småblad, kala och lite gråaktiga på ovansidan, mjukhåriga på undersidan. Blommorna är vita till rosa, enkla, halvfyllda eller fyllda, och sitter i nickande grupper om 3-5. De känns igen på sina tunna sammetsmjuka kronblad och sin starka gammaldags roslukt, som det dock inte blir mycket kvar av efter torkning. Röda avlånga nypon. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) Buske 2-3 m hög. Tunna bruna grenar med tillplattade, nästa raka tornar. Blad på långa skaft, med 5-7 sågade småblad, mörkgröna på ovansidan, ludna på undersidan. De fyllda blommorna (juni-juli) är rosa, ibland röda och vita, med starkare lukt än R. gallica men behåller inte lukten lika bra torkade. Nyponen är rosagula, köttiga, med många håriga frön. |
|||
| Odling och bruk | Skörd Blommor insamlas vid torrt väder i juni-juli, bäst på morgonen innan solskenet blivit för starkt. 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) Blommor som ska torkas plockas strax innan knopparna slår ut. Foderbladen och de gula blomfästens tas bort och kronbladen torkas i skugga. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) I Bulgarien börjar skörden redan i andra halvan av maj och tar 2-5 veckor, den kortare tiden om vädret är torrt och soligt. Idealet är mildväder med ett regn då och då, sämst är en varm och blåsig vår. Full skörd ger rosenbuskar odlade för parfymeri vid 4-5 års ålder. Växtförhållanden Dagens uppdrivna rosor kräver mycket kemikalier för att hålla undan de många sjukdomarna (svartfläckssjuka, rosrost, barkfläcksjuka, gråmögel, rosenstrit, mosaiksjuka...) och parasiterna (mjöldagg, bladlöss, öronvivel, vecklare, rosenskottstekel, nematoder...). 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) En av de härdigaste rosorna; nöjer sig med mager jord bara den får sol. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) Hundrabladsrosor kräver mycket värme och sol; i Sverige utom längst i söder måste de vinterskyddas. Utbredning Alla de tre arterna och nära varieteter av dem odlas för parfymändamål - ros är en av de få växter som fortfarande odlas i det franska parfymdistriktet Grasse. Bulgarien är annars det klassiska rosenlandet i doftsammanhang. I Afrika har rosor odlats länge för framställning av eterisk olja; på senare år har där tillkommit storskalig odling av snittblommor. 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) Växer vild i västra Asien och södra och mellersta Europa (Belgien, Frankrike, Italien, Schweiz, Kaukasus). I odling finns nästan bara hybrider, lättodlade och härdiga. För parfymändamål odlas varieteter i bl. a. Egypten, Ryssland, Tunisien och Frankrike ("rose de Grasse"). 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) Damascenerros, ofta kallad bulgarisk ros, förekommer inte vild. Den odlas för parfymändamål framför allt i Bulgarien (sedan 1710), där ca 150 byar i ett 15 mil långt och ett par mil brett rosenbälte i distriktet Kazanlak är engagerade i odlingen. Bulgariska plantor ligger till grund för den turkiska rosenodlingen, som började i slutet av 1800-talet. Också odlad för parfymbruk i Marocko, Frankrike och Iran. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) Inte så vanlig i trädgårdsodling. För parfymändamål odlad, särskilt som rose de mai, i framför allt Marocko och Turkiet, och också i Tunisien, Italien, Jugoslavien och Kina, men i Frankrike mindre idag än förr. |
|||
| Växtdroger | • Torkade rosenblad (Petalum rosae, Petala rosae, Rosae
petalum), vanligen av R. gallica (Rosae Gallicae petala, Petale rosae
gallicae), någon gång också av R. centifolia (Petale rosae centifoliae):
Officinell från den första svenska farmakopén 1775 och 1800-talet ut. • Torkade hela rosor (Flos rosae), vanligen av R. gallica (Flores rosae rubrae, Flores rosae pupurae), någon gång också av R. centifolia (Flores Rosae centifoliae). • Rosensylt (Conserva rosae) av R. centifolia - bladen stöttes till gröt och tillsattes dubbel vikt socker. Användes till piller. |
|||
| Beredningar |
Rosenolja (örtolja) -
Rosenessens (eterisk olja) -
Ros absolut -
Rosdofter • Vattenutdrag: Roseninfusion - Rosendekokt - Rosenvatten |
|||
| Historia | Rosens namn Rosa (Linné) efter latin rosa = ros. Ordet har kommit till latinet från språk i trakterna av Pakistan-Iran. 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) Gallica = från Gallien, efter latin Gallia = kelternas land, vilket för botaniker betyder nuvarande Frankrike. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) Damascena = från Damaskus i Syrien - ett minne från korstågstiden. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) Centifolia = med hundra blad, efter latin centum = hundra och latin folium = blad. |
|||
| Ursprung Antagligen södra Centralasien och sydvästra Kina varifrån den spritt sig västerut till Europa och österut till Amerika på den tid Berings sund var en landbrygga mellan Asien och Amerika. Tidiga fynd De äldsta fynden, 40 miljoner år gamla fossil av nästan hela rosenkvistar från Alaska, är forskarna oeniga om. Ingen tvekan råder dock om de 30 miljoner år gamla rosfossil som hittats i Europa och de 20 miljoner år gamla i Amerika. |
||||
|
1) Rosa gallica (provinsros,
apotekarros) I stort sett alla rosor i Europa, Nordafrika och Västasien stammar mer eller mindre från gallica - "den stora huvudströmmen i västerlandets roshistoria", som en kännare uttrycker det. Den var känd hos meder och perser på 11-1200-talen f. Kr. och odlades antagligen allmänt i den antika världen. Från Egypten exporterades den i stor mängd till Rom på 300-talet f. Kr. Tre olika sorter beskrivs av Plinius i Rom runt år 70. Provinsros och Lancasters röda ros Spridd i det medeltida Europa blev R. gallica enligt muntlig tradition genom Thibault IV, kung av Navarrra och hertig av Champagne och Brie, som från 1239-1240 års korståg till Egypten-Jerusalem hade med sig plantor med fyllda blommor som planterades vid hans slott i Provins - inte Provence - 8 mil sydost om Paris. Uppgifterna om när provinsrosen gjordes till den engelska släkten Lancasters vapenmärke varierar - kanske redan av John of Gaunt, hertig av Lancaster i slutet av 1300-talet, eller av hans ättling Edmund Beaufort, hertig av Somerset, i mitten av 1400-talet. Kungaättens andra gren York valde den vita albarosen som symbol. Man visade vlket parti man tillhörde genom att bära en röd eller vit ros i hatten eller på axeln. Riddarrosor På 1300-talet odlades provinsrosen i stor skala över hela Europa, till prydnad och för medicinskt och kosmetiskt bruk. I England blev gallican den typiska "apotekarrosen", känd för att behålla doften även torkad; pulveriserade blad användes mycket som ett slags parfymtalk. Olja destillerades också ur den, vilket inte är lika vanligt idag. Riddartiden blev också rosensymbolikens höjdpunkt. Allt pryddes med rosor, den världsliga kärlekens tecken. En röd ros betydde skönhet och begär, en vit oskuld, en gul svartsjuka, en gyllene fulländning, en blå det omöjliga och onåbara. Sorter, varieteter, korsningar av gallica • 1829 fanns 1.213 sorters R. gallica i Europa, i mitten av 1800-talet ca 2.000 enbart i Frankrike. • Till varieteterna hör den fyllda R. gallica var. centifolia som kan gå under namnet rose de Grasse och beskrivs som "en slags sydeuropeisk gallica". Antagligen är den en korsning mellan gallica och R. centifolia från holländska odlingar. • Mycket tidiga spontana korsningar med gallica tros ha gett de vita albarosorna (se Besläktade ovan). |
|||
|
2) Rosa damascena (damascenerros,
bulgarisk ros) Denna "österns motsvarighet till västerns gallica" tros vara en spontan korsning mellan vild R. gallica och andra rosor - det har gissats på nyponrosen stenros (R. canina) och klätterrosorna myskros (R. moschata) och R. phoenica från Mellanöstern. I alla fall har myskrosen gett upphov till de remonterande damascena-sorterna, d.v.s. sådana som blommar om på hösten efter ordinarie blomningssäsong. I Västasien har R. damascena varit känd mycket länge. Den odlades säkert i Persien. Theofrastos hundrabladiga ros (300-talet f. Kr.) var möjligen en damascena; att ett par av Plinius sorter (runt år 70) var det är man säker på. Arten spreds i Europa med romarna och blev under renässansen den dominerande rosen i italienska trädgårdar. Den räknas till gruppen gamla trädgårdsrosor, d.v.s. rosor som odlades fram innan den första teroshybriden presenterades 1867, och fanns i många svenska trädgårdar runt förra sekelskiftet. Rosendalen i Bulgarien 1719 nådde rosenodlingen Bulgarien, där man lärt sig destilleringskonsten av turkar i slutet av 1600-talet. Idag är det bulgariska rosenbältet en turistfälla, gammaldags öststatsservice included. Med tanke på det officiella bulgariska priset på eterisk olja - satt i dollar - kan man anta att det förekommer rätt flitig svarthandel med både bättre och sämre olja i gränderna. Turkiet Enligt aromaterapeutisk teori borde man i Rosendalen leva i en atmosfär av mildhet och godhet och rosdoften hjälpa till att "förstå och förlåta". Så verkar inte vara fallet. Särskilt lite förståelse och förlåtelse har man för turkarna, som styrde över bulgarerna i fem århundraden fram till 1908. Rosendalens folk har dessutom en alldeles särskild anledning till bitterhet mot det gamla herrefolket - den idag så framgångsrika turkiska rosenindustrin bygger på damascena-plantor som smugglades ut från Bulgarien 1894. Dessförinnan verkar man ha odlat centioflia; Piesse berättar 1857 om stora sådana odlingar i både den europeiska och asiatiska delen av Turkiet. Den turkiska regeringen har mycket aktivt stött uppbyggnaden av rosenindustrin och många franska företag har etablerat sig i landet under 1900-talet. Sorter, varieteter, korsningar av damascena • Till sorter som odlas mycket för doftdestillering hör den bulgariska 'Trigintipetala' = 30-bladig (Bulgarien) och 'Ispahan' (Iran). • "Damask rose" är i Storbritannien inte alltid R. damascena utan där även en varietet av R. gallica. • Korsningar med R. damascena tros ha gett de rosablommande albarosorna (se Besläktade ovan) och gav under 1800-talet också många av dagens trädgårdsrosor, t. ex. teroshybriderna. |
|||
|
3) Rosa centifolia (hundrabladsros)
Den yngsta av de tre arterna, framkorsad i Holland under 15-1600-talen - det är dessa fyllda rosor man ser på flamländska målningar. Både gallica, damascena och albaros (se ovan under Besläktade) ingår. Länge trodde man att de hundrabladiga rosor som beskrivs av antikens författare (Herodotos, Theofrastos, Plinius) var centifolia, kanske med ursprung Persien, där ju grekerna härjade under Alexanders fälttåg på 300-talet f. Kr. men idag lutar man åt att dessa fyllda rosor var R. damascena. Rose de Mai Ibland kallas damacenerrosor rose de mai men vanligen avser man med detta namn hundrabladsrosor (Nordafrika, Frankrike). Mycket stora odlingar finns i norra Marocko. I söder odlas rosensorter som antagligen kom från Persien på 7-900-talen. Odlingen har ökat mycket under 1900-talets andra hälft och är mycket lönsammare för bönderna än sädodling. Piesse (1857) berättar om mycket stora odlingar i Turkiet. Sorter, varieteter, korsningar av centifolia • Åtminstone 200 sorter finns. • Många, många varieteter finns av hundrabladsrosen, t. ex. sedan 1696 i Frankrike mossrosorna (R. centifolia var. muscosa) som fått sitt namn av den mossliknande filt med myskdoft som bildas på foderblad och blomskaft. • Otaliga trädgårdsrosor har kommit ur hundrabladsrosen, bland dem mutationerna mossrosor och dvärgformen pomponrosor. |
|||
| Rosen är nedtyngd av symbolik. Den ska ha skapats av Flora
och Afrodite ur liket av en ung nymf, ur Afrodites tårar och Adonis blod, ur
Muhammed svett, ur Abels blod, ur Kristi blod... Östasien I Asien har man funnit mynt från 2000 f. Kr. med bilder av rosor. I Indien fann Vischnu sin maka Lakschmi, överflödets gudinna, i en ros med 108 stora och 1008 små blomblad. I Kina har rosor odlats sedan 2000-talet f. Kr. - enligt Konfucius (runt år 500) fanns det 600 böcker om rosor i det kejserliga biblioteket i Peking. I Kina betyder blomman väldoft, ungdom och välstånd, men inte kärlek; där spelar lotus den västerländska rosens roll. Kulturformer började når Europa på 15-1600-talen. Remonterande rosor från Kina, den första tagen till Uppsala av en Linné-lärjunge 1752, lade grunden till den europeiska trädgårdsodlingen av rosor. Västasien Från Persien - där ordet för trädgård var paradis - spreds odlingen på 700-talet f. Kr. till Mellanöstern, Turkiet och Makedonien. På 1200-talet hade också Damaskus i Syrien utvecklats till en rosenstad. En besökare i staden runt år 1300 berättade om stadsdelen Nahr Mizzah "där vattnet och luften är rena, rosorna växer och rosenvattnet görs ... Resterna kastas på vägar, gångar och i gränder som smuts". På 1600-talet spreds odlingen i det islamska Europa och nådde Bulgarien. Grekland Ungefär lika gamla som de tidiga asiatiska bildfynden är de äldsta europeiska avbildningarna funna på Kreta. Historikern Herodotos beskrev odlingen i Makedonien på 400-talet f. Kr., bl. a. av en 60-bladig ros som "överträffar alla andra i vällukt". Århundradet därpå beskrev Theofrastos många sorter som odlades i Grekland, röda, vita och rosa. De flesta hade fem kronblad, en del 12-20 men, hade han hört, nära Filippi i norra Grekland odlades det också hundrabladiga. Rosen var för grekerna en bild av kärlek, skönhet och glädje och helgades åt Afrodite och också morgonrodnadens gudinna Eos. Runt 600 f. Kr. fick den av poeten Sapfo på Lesbos det epitet den har än idag, blommornas drottning. Enligt en sägen var blomman från början vit och doftlös, bildad av bränningarnas skum när Afrodite steg upp ur havet medan den röda och väldoftande föddes ur hennes tårar och ur Adonis blod vid hans död. Historien var gammal redan när grekerna hämtade den österifrån; Afrodite var hos fenicier och hebréer fruktbarhetsgudinnan Astarte-Istar och Adonis solguden Baal. Egypten Grekerna spred rosenodlingen i Medelhavsområdet inklusive Nordafrika; på Theofrastos tid odlades den i Egypten. Där helgades rosen åt Isis och sågs som en bild av den rena okroppsliga kärleken och av förgänglighet. Känd är Kleopatras middag för Marcus Antonius på 30-talet f. Kr, där golvet var belagt med ett 60 cm lager gallicarosor. Rom Romarna började odla rosor på 200-talet f. Kr. Plinius beskriver många sorter runt år 70, bland dem tre sorters gallica. Centrum för odlingen var Paestum några mil söder om Neapel. Vintertid importerades stora mängder från Egypten där rosen blommade två månader tidigare. I början betecknade rosen för romarna sedlighet och allvar. Den planterades på gravplatserna som en uppståndelsesymbol och offrades åt dödsgudinnan Hekate som en påminnelse om alltings förgänglighet. Senare överfördes den grekiska symboliken till de romerska motsvarigheterna Venus (Afrodite) och Aurora (Eos) och blomman kom att betyda njutning och lust, firad med den årliga rosenfesten Rosalia. Också vid Dionysosfesterna prydde man sig med rosor, som ansågs ge välbehövlig svalka vid supandet. Romerska kejsare krönte sig med den och gillade att låta rosenblad regna ner över gästerna på banketter; Heliogabalus på 200-talet vid ett tillfälle i sådan mängd att flera gäster kvävdes. Sub rosa För romarna betydde rosen också diskretion och tystnad: När man under banketterna hängde en ros över bordet var det en överenskommelse om att samtala under tysthetslöfte - sub rosa. Ursprunget var en grekisk berättelse om hur rosen hade helgats åt Harpokrates, hemligheternas gud, som tack för att han visat sådan diskretion rörande Afrodites kärleksäventyr - och som en muta för att han skulle fortsätta tiga. Symboliken övertogs senare av den kristna kyrkan, som lät dekorera biktstolarna med fembladiga rosor. Frankrike I parfymdistriktet kring Grasse har alla tre arterna odlats, som gallican "rose de Grasse" och centifolian "rose de Mai", framför allt till rosenvatten och absolut. I mitten av 1800-talet uppger engelske parfymören Piesse att ett av de största företagen i området levererade över 20 ton rosor om året, en mängd slagen bara av apelsinblommor och cassie. Idag får firmorna den mesta råvaran från nordafrikanska länder. |
||||
|
Islamska rosor Rosen är inom islam symbol för Muhammeds blod och för hans två söner som kallades rosorna. Den vita rosen uppstod ur Muhammeds svett, den röda ur ärkeängeln Gabriel som följde honom och den gula ur odjuret El-Burak som profeten red på i drömmen. Kristna rosor Den unga kristna kyrkan hade det depraverade Rom i färskt minne och ville först inte kännas vid den liderliga blomman, och inte heller minnas att de tidiga kristna smyckat katakomberna med röda rosor som en bild av Kristi blod. I längden gick det dock inte att undvika denna blomma. Till en början närmade man sig den genom dess törnen; man sade att Jesu törnekrona varit lindad av törnrosor. Därefter började själva blomman användas vilket öppnade för en fullkomlig översvämning av rossymbolik. För att få tolkningsföreträde gjorde kyrkan (Sarons ros) till och med försök att förbjuda världslig odling av rosor. Bara i kloster skulle den få odlas, som läkeväxt. Mariarosor På 1400-talet hade rosen kristnats så pass att den började dyka upp i Mariamålningar. Maria, nu i Afrodites och Venus roll som rosenbärerska, blev Himlens ros, Världens ros (Rosa mundi), Den mystiska rosen (Rosa mystica) utan törnen d.v.s. synd och Rosen bland törnen (Rosa inter spinas). Särskilt den vita rosen användes som bild av jungfrun och oskulden, månen, vattnet och döden, medan den röda fick bli hennes kärlek eller smärta, allmänt martyrium, eld och Jesu blod. Dygdiga rosor En gyllene ros kunde under namnet Dygderosen symbolisera Jesus och hans dygder och är fortfarande en symbol för påven och hans välsignelse. I religiöst måleri symboliserade rosenbusken kardinaldygden fortitudio = tapperhet och mod, och att vara krönt av rosor obedientia = lydnad. Fem röda rosor blev Jesu sår, sju rosor Marias fröjder o.s.v. Helgonrosor Många helgon fick rosen som attribut, bland dem Angelus, Elisabet av Thüringen, Elisabeth av Ungern, Elisabeth av Portugal, Cecilia, Dorotea av Kappadokien, Rosalia, Rosa av Lima och Rosa av Viterbo. |
|||
|
Rosenkransar Radband var en asiatisk import som började användas på 300-talet av kristna i Egypten som en hjälp i andaktsövningar. Under korstågstiden spred sig bruket och i slutet av 1400-talet instiftades med påvlig sanktion en Rosenkransorden (ej att förväxla med Gula rosens orden, instiftad av påven 1759 för att ära kvinnliga katolska härskare). Radbandet, liksom andaktsövningarna som det var ett stöd för, kallades rosarium. Ursprungligen bestod radbandet av nypon, senare av rosenknoppar, små för Ave Maria, större för Fader vår. Till slut blev Rosenkransen namnet på själva Ave Maria, katolikernas vanligaste bön: Ave Maria, gratia plena. Dominus tecum... Hell dig Maria, full av nåd. Herren är med dig... Alkemiska rosor För alkemisterna betydde rosen visdom och Rosarium för dem var Det Stora Arbetet på andens återfödelse efter döden. En röd ros användes som symbol för svavel och en vit för kvicksilver. Detta var själva ursubstanserna och en röd och en vit ros kunde därför symbolisera hela det dualistiska systemet. Senare övertog frimurarna mycket av denna symbolik. Rosenkreutzare Den kristna rosenkorsordern uppstod i Tyskland 1614 efter utgivningen av en anonym skrift där författaren hävdade att han hittat Christian Rosenkreutz' grav från 1400-talet. Vid det laget var rosensymboliken fullt utvecklad i den kristna föreställningsvärlden och det var bara att välja och vraka bland associationerna. Rosenkors fanns i flera varianter, vanligen med fyra rosor i vinklarna (det heliga fyrtalet och de fyra elementen) eller med en ros i korsets mitt (människans stigning mot en högre nivå). Själve Luther hade haft just ett rosenkors som sigill, och med honom kände sig rosenkorsarna befryndade eftersom de var motståndare till påvedömet. |
|||
|
Rosornas krig Rosornas krig (1455-1485) mellan familjerna Lancaster och York slutade med att familjerna giftes ihop 1485 genom Henry Tudor och Elizabeth av York. De båda familjernas respektive vapenmärken den röda Rosa gallica och den vita Rosa alba - eller om det nu var den vilda åkerrosen (R. arvensis) - smältes ihop till Tudorrosen, en stiliserad ros med röda ytterblad och vita innerblad, som sedan dess har förekommit i många engelska målningar, men aldrig i verkligheten. Det närmaste man kommer är 1500-talskorsningen Rosa damascena versicolor 'York and Lancaster', som blommar med rosaröda och vita blommor på samma buske och någon gång kan få tvåfärgade blommor - engelska rosodlare slutar aldrig disputera om huruvida den är en damascena eller en alba. Åtminstone så sent som i början av 1900-talet hölls minnet av Rosornas krig levande genom att den som hyrde slottet Buckland i Kent av den engelske regenten i årshyra erlade slottsträdgårdens första ros. Trädgårdsrosor Den moderna europeiska trädgårdsodlingen började i slutet av 1700-talet med rosor hämtade från Kina. Napoleons första hustru kejsarinnan Joséphine bidrog mycket till intresset. Trots blockaden under Napoleonkrigen lät engelsmännen skepp lastade med blommor gå in i franska hamnar för att nå hennes slott Malmaison utanför Paris, där det fanns bl. a. 167 olika gallica och 12 damascena. Heraldiska rosor Rosen ingår i många vapen och är symbol för städer (Bagdad), landskap (röd för Lancashire, vit för Yorkshire) och stater (gul för amerikanska delstaten Texas). Framför allt är rosen fortfarande Englands speciella blomma; prinsessan Dianas lansering av sig själv som "Englands ros" på 1990-talet var inte tagen ur luften. Politiska rosor 1911 började det svenska socialdemokratiska partiet använda den röda rosen på valmärken. Symbolen glömdes bort men togs upp igen på 70-talet varefter broderpartier i Europa följde efter. |
|||
| Element och kvaliteter Det finns många astrologiska bud om rosen: • Röda rosor, särskilt när de har tornar, anses styrda av Mars (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet vatten, fast kvalitet). • Rosa rosor anses styrda av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper och andra). • Vita rosor kan också hänföras till Venus men framför allt till månen och därmed Kräftan (elementet vatten, ledande kvalitet) (Culpeper och andra). Enligt elementläran är rosen en kall växt (Hildegard av Bingen), ibland också beskriven som sval och fuktig. Kinesiskt element: Eld. |
||||
|
Litteratur: Se t ex
Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Forbes (1970), Haglund (1987),
Jönsson och Simmons (1935), Lindgren (1918, 1946), Linell och Hylander
(1955), Meyer (1952), Nordisk Familjebok (1916; volym 23), Pharmacopea
suecica (1775), Piesse (1857), Ross (2000), Schweigger och Kammerer
(1998), Piesse (1857), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén
(1901), Theofrastos (1916; bok 6), Thompson (1927). Kontakterna
perser-greker: Bamm (1966), Briant (1999).
Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 04 29). |
||||
