Om Runmarö - floran och Viträsket    

       åter Runmarö historik

Namn och datum: Mattias Jansson (981027 och 990302)

 Runmarö är ett av länets floristiskt rikaste områden. Östra delen av ön består av urkalksten vilket är den huvudsakliga förutsättningen för öns särpräglade vegetation. Ön hyser ett flertal rödlistade arter, främst kalkgynnade växter. Runmarö har även andra höga värden, bl. a. för friluftslivet.

Våtmarken Purren ingår i den nationella myrskyddsplanen.

Området är till största delen barrskogsklätt med framför allt tall, men även gran förekommer. De gräs- och örtrika tallskogar som finns här påminner kanske mest om Öland eller Gotland. Lövskogen, som upptar mindre ytor, domineras av ask. Lundartade områden finns mellan Kasviken och Viträsk. Här finns även klibbalsumpskog och öppna kärr med rikkärrsflora. Genom Runmarö går ett kalkstråk som bildar ett av länets största områden med hällar av urkalksten och kalkrik mark.

Stora öppna kalkhällmarker finns i första hand väster om sjön Viträsk och i partiet mellan Viträsk och Noreträsk. Kalken är en förutsättning för en stor del av Runmarös särpräglade och mycket rika flora.

Runmarö anses med rätta vara ett av skärgårdens floristiskt värdefullaste områden. Bl. a. är över hälften av landets 40 orkidéarter funna på Runmarö. Ingen annan plats i landet kan på ett så begränsat område uppvisa så många arter. Området utgör länets enda växtplats för många örter och kryptogamer. Speciellt anmärkningsvärda är kalkhällarna. Ett urval ur en mycket lång artlista omfattar axveronika, vildlin, grusbräcka, vårarv, mjuknäva, duvnäva, murdraba, stenkrassing och grusslok samt orkidéer som brudsporre, skogsknipprot och svärdsyssla. Svartbräken, hällebräken, fjällhällebräken och mur ruta får representera den rika ormbunksfloran här.

Även de skogbevuxna lägre partierna är ofta mycket örtrika med exempelvis orkidéarter som nattviol, jungfru Marie nycklar, Adam och Eva, tvåblad, och svärdsyssla. Vid Östersjöfladen finns strandängar med bl. a. majviva, ormtunga, ängsgentiana, bunge, hårstarr, loppstarr och brudsporre.

Betad skog och hagmarker finns bl. a. väster om Viträsket. Små åkerlappar hyser ålderdomliga åkerogräs som korndådra, nattglim, fårtunga och luddveronika.

Runmarö har jämförelsevis många sjöar, 9 st, av olika storlek. Flertalet är grunda men även några djupare förekommer. Uppebyträsk är djupast, som mest ca 10 m. Sjöarna är kalkpåverkade i större eller mindre grad och är alltså inte hotade av försurning. De är näringsfattiga och flertalet har klart vatten.

Viträsk, den till ytan största av sjöarna, är en god representant för de kraftigt kalkpåverkade sjöarna.

I sjön finns stora mattor av kransalger, bl. a. den rödlistade Chara hispida. Här växer också

flera olika arter av nate, arter som är vanliga i brackvatten men sällsynta i sötvatten. Även bottenfaunan omfattar intressanta arter. Mellan Viträsk och Kasviken ligger våtmarken Purren med klibbalsumpskog och rikkärr. Våtmarken har mycket höga botaniska värden.

Uppebyträsk, strax norr om Viträsk, får representera sjöar med mindre stark kalkpåverkan. Här är vegetationen delvis annorlunda, än i de mer kalkrika sjörna, med bl. a. riklig förekomst av trubbnate.

Stränderna kring de kalkrika och grunda sjöarna Viträsk och Noreträsk är också av botaniskt intresse med arter som klockpyrola och kärrspira. Uppebyträsk omges av både kalkrika och sura bergarter med artrika växtsamhällen vid stränderna.

Runmarös blomsterrikedom gör den mycket värdefull för många fjärilar och skalbaggar. Den rika faunan av dessa insektsgrupper innehåller bl. a. apollofjäril, slåttergräsfjäril och kvickgräsfjäril.

Skogsmarkerna hyser ett värdefullt fågelliv.

Runmarö nås lätt med Vaxholmsbåt och har även stor betydelse som utflyktsmål för det båtburna friluftslivet. Speciellt de nordöstra delarna av ön har stränder som är mycket lämpliga för bad och strövande.