Runmarö 

Runmarö är en bergö, belägen öster om Malmalandet, från vilket den skiljs genom det "hål" som sammanbinder Nämdö- och Kanholmsfjärdarna. Öns västra och norra delar är branta och barrskogsbevuxna, de östra och södra mera sönderskurna och lummiga, omgivna av en mängd öar, holmar och skär. De största öarna är på södra sidan Storö, Risselö, Munkö och Runö samt på östra sidan Långholmen utanför Söderby och Storholmen norr om Nore. Huvudöns längd är ca 5 km och bredden ca 4 km.

Väster om Runmarö ligger två höga holmar, kallade Berghamn, vilka i äldre tid lydde under Djurö men genom köp år 1774 lades till Styrsviks frälsehemman. Denna ös namn har under tiderna genomgått så betydande förändringar, att man har svårt att av den nuvarande formen, Runmarö, sluta sig till namnets ursprung. På 1200-talet skrevs det "Rudmi" och "Rödme" eller "Rothmö" i början av 1500-talet "Rödman" eller "Rumman", vilket fortlever under 1600-talet, men även den förenklade formen "Ruman" påträffas. På 1700-talet framträder den nuvarande benämningen "Runmarö", dock med en övergångsform "Runman". Då den äldsta namnformen "Rudmi" eller "Rödme" till en viss del liknar det fornsvenska ordet "Rodaer" (isländska 'rodr'), som betyder "rodd" och från vilket "Roden" eller Roslagen härleds, kan man kanske dra den slutsatsen att Runmarö urspungligen kallades "Roddarön" och i så fall fått sitt namn av befolkningens yrkesutövning.

Redan 1288 omnämns Runmarö i två gåvobrev från Magnus Ladulås till dels "minoritetsbrödraklostret" (gråbröderna) i Stockholm samt till S:ta Clara systerkloster där som gåva uppges öarna Yrminge (nuv Orminge) och Rodhmö (nuv Runmarö) med alla dess tillagor i skogar, åkrar, ängar, lundar och fiskevatten samt de till Rodhmö sedan gammalt liggande öarna Skæparrödmæ (Skarprunmarn), Rysthæ, Windashö (Vindalsö), Swea Sandhö (Sandhamn) och Limho med tilliggande öar. Vilkoren var sådana att gråbröderna fick en del av naturtillgångarna och Clara kloster att uppbära skatteinkomsten av de donerade öarna.
_Södersunda
Att två donationer av i stort sett samma gods gjordes samtidigt ter sig inte så märkligt då de två konventen tillhörde båda Fransiskanerorden. Var munkarnas bostäder legat och hur de var byggda går ej med bestämdhet att säga men att ön söder om Runmarö, Munkö, fått sitt namn efter munkarnas vistelse där är mycket troligt.

Runmarös äldre bebyggelse var till största delen förlagd till stränderna av de större av de nio insjöar som finns på ön eller vid de djupast inträngande vikarna. Forna tiders skärgårdsbor sökte gärna inlandets skydd för sina boplatser, från vilka de tog sig ut till öppna sjön. Vid den öppna oskyddade kusten bosatte de sig inte gärna.

I den äldsta jordeboken från 1538 upptas följande hemman på Runmarö, då kallad "Rödman": Oppeby 2, Huitthetresk 1, Söderby 1, Sunda 2, Longeuick 1, Lerkyl 1, Solberga 1 och Styrsuick 1. Av dessa tio hemman låg de fyra förstnämnda vid Oppeby- och Vitträsken, de fyra följande och det sista vid långt inskjutande vikar, enda

st Solberga var beläget vid södra saltsjöstranden, dock skyddat av en vidsträckt skärgård. Under 1700- och 1800-talen sker en förflyttning ut till kusten. Främst då Vitträsk och Söderby byar. Vitträsk övergives på 1700-talet och uppgår i Vånö, som i slutet av århundradet blir Runmarös enda herrgård, dock endast under några årtionden. Söderby flyttas efter enskiftet 1815 från sitt urgamla läge vid Vitträskets södra strand, till sydöstra saltsjöstranden.

                                                                                                    Långvik

Mellan Vånö och Storön gick den s.k. Runmaröströmmen, vilken på 1700-talet var seglingsbar för skärgårdsfartyg. Men - den blev grundare och grundare och slutligen oframkomlig; den nuvarande Strömängen. Genom frivilligt arbete av Runmaröbor genombröts i början av 1932 den nuvarande Runmarö kanal ett stycke söder om den sänka där den gamla strömmen en gång gick fram.

_Nore